Fokus i de senaste årens offentliga debatt om skatter, och de strategier vissa företag och individer vidtar föra att minimera sin andel av skatterna varierar. Debatten kring dessa skattestrategier är emellertid ett ofta återkommande ämne i nationell och utländsk media, och så sent som den sjätte november i år uppdagades ytterligare ett exempel genom ”läckta” dokument från revisionsfirman PwC. Dessa dokument visar hur välkända företag, såsom IKEA och SEB, genom avancerade skatteupplägg slussat inkomster till Luxemburg, där den effektiva skatten varit väsentligen lägre än i de länder där inkomsten uppstått. I vissa fall har skatten varit obetydlig. Dagen innan, den femte november i år, meddelade Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, att den inte ger prövningstillstånd i det mål som i Kammarrätten gått emot Skatteverkets ståndpunkt avseende beskattning av särskilda vinstandelar, så kallad carried interest. 

I Sverige har debatten kring skattestrategier framförallt handlat om följande tre typer a) räntesnurror, b) carried interest, och c) delägaraktier. Det stora intresset kring dessa strategier synes vara att de leder till en beskattning som är oväntad och orimlig för en utomstående betraktare, det vill säga för de allra flesta skattebetalare. Vad gäller skattestrategier med räntesnurror leder de i sin extremaste form till en situation vilken ofta beskrivs som att multinationella företag, oavsett var de bedriver sin produktiva verksamhet, fritt kan välja i vilket land de vill betala skatt. Då strategier med carried interst och delägaraktier leder till att vissa personer, med en förhållandevis hög årlig inkomst, får en väsentligen lägre effektiv skatt på sin inkomst jämfört med låg- och mellaninkomsttagare, har dessa strategier uppmärksammats som exempel på gravt orättvis beskattning där höginkomsttagare gynnas framför låginkomsttagare. Sammanfattningsvis är det alltså skattestrategier som kan anses utmana den allmänna uppfattningen om materiellt rättvis beskattning, vilket är en utgångspunkt i de flesta inkomstskattesystem. 

Att dessa skattestrategier, vilka trotsar vedertagna uppfattningar om skattesystemets systematik, inte är lagstridiga väcker uppseende eftersom det på sikt utmanar skattesystemets trovärdighet – legitimitet. Även bortsett från att strategierna påverkar staters skatteintäkter negativt, är de alltså reella problem för berörda stater och dess skatteadministration. Ur ett svenskt perspektiv kan konstateras att ovan nämnda strategier har varit kända av lagstiftaren såväl som av Skatteverket under en längre tid, men att de inte ifrågasatts mot bakgrund av skattelagstiftningen. Att Skatteverket valt att i ett senare skede ifrågasätta dessa strategier tyder på att verket trots allt anser dem vara i strid med lagen. Den juridiska argumentationen har dock inte övertygat, och Skatteverket har inte i något av fallen haft framgång. Att verket haft svårt att vinna framgång beror sannolikt på att domstolarna, med hänvisning till legalitetsprincipen, haft liten möjlighet att ta hänsyn till annat än vad som klart går att utläsa av aktuell skattelagstiftning. Det förefaller därför som om legalitetsprincipen i dessa fall inneburit en rättsutveckling som kan kritiseras utifrån givna utgångspunkter för den aktuella lagstiftningen. Det finns därmed en konflikt mellan rättvisa och legalitet vid inkomstbeskattning. Något som regeringen valt att lösa med ny lagstiftning. 

Axel Hillings forskarsida på Lunds universitets webbplats