Valentin Jeutner

År: 2017 // Anslagsförvaltare: Lunds universitet // Område: Rättsvetenskap // Belopp: 2 811 045 kr

Min forskning

Robotar, regler och rättsskäl: Kan robotar vara juridiskt förnuftiga personer?

Allt oftare delegeras uppgifter som tidigare utförts av människor till robotar. Redan idag kan robotar utföra grundläggande hushållssysslor, optimera medicinsk behandling och hantera finansiella transaktioner och energinät. Robotars uppträdande kontrolleras av mjukvarukod: en uppsättning instruktioner som uttryckts på numeriskt datorspråk. Med hänsyn till sådan mjukvarukod syftar mitt forskningsprojekt till att besvara tre frågor. Den första frågan är vad robotar bör tillåtas utföra. Bör de få ingå avtal eller besluta om huruvida en patient ska erhålla medicinsk behandling? Den andra frågan är hur reglerna för robotar bör utformas och kommuniceras till robotarna. Bör robotarna ges detaljerade instruktioner, eller bör de istället förses med generella principer att tillämpa i specifika situationer? Den sista frågan är vem som bör övervaka skapandet av den mjukvarukod som styr robotar. Borde det åvila mjukvaruexperter eller folkvalda riksdagsledamöter? När jag behandlar dessa frågor ämnar jag undersöka vad lagen säger och skulle kunna säga om robotar i relation till förnuftiga människor. Jag undersöker i synnerhet fördelarna med, och om det är genomförbart, att låta programmera robotar på ett sådant sätt att de beter sig precis som sina mänskliga motsvarigheter. Mitt slutliga syfte är att identifiera en uppsättning tydliga, rättsliga principer som bör styra användningen av robotar. 

Mer om forskningsprojektet

This project aims to identify the legal norms that should govern the behaviour and decision-making processes of digital actors, such as robots. In doing so, my project responds to the growing competences that digital actors acquire and the corresponding need to determine how and by whom these actors should be regulated. My project is not the first to ask these questions. My approach, however, is unique: I will correlate the issues concerning digital actors with the issues revolving around law’s reasonable person. Specifically, I will ask to which extent digital actors could be considered to constitute legal reasonable persons and the respective legal implications of such a determination. My preliminary research suggests that this approach is able to identify hitherto unexplored avenues of analysis concerning the character and the regulation of digital actors. 

Research on artificial intelligence has advanced to such a degree that decisions previously reserved to human actors are increasingly delegated to digital actors. Driverless cars, humanoid social robots and smart energy grids are just a few examples. The delegation of decision-making powers to digital actors necessitates the creation of algorithms that determine how digital actors make decisions. Since many faculties of digital actors are modelled on archetypical versions of their human counterparts, it has recently been suggested that coders should model the decisionmaking capacities of digital actors on those of law’s archetypical subject – the ‘reasonable person’. Modelling the decision-making capabilities of digital actors on those of the reasonable person means that digital actors will not be provided with specific algorithmic instructions for every eventuality but, rather, that they are programmed to act in accordance with certain general principles, enabling them to adapt their behaviour in response to specific situations by using artificial intelligence and self-learning capacities. Thus, modelling the decision-making capabilities of digital actors on law’s reasonable person could be of significant practical benefit. It would increase the versatility of digital actors to respond to novel situations without the need of human input. Irrespective of these practical benefits, however, from a legal point of view, attempting to programme the attributes of law’s reasonable person into the algorithms controlling digital actors is not straight-forward and raises at least three key questions.

Attempts to model the decision-making capabilities of digital actors on those of law’s reasonable person raise the following questions: first, what are the characteristics of law’s reasonable person, second, how and to which extent could those characteristics be coded into the algorithms controlling digital actors and finally, who should oversee the programming of these digital actors. These questions will be considered in turn.