Ännu ett givande möte

Jag var nyligen i Schweiz på ett återkommande möte som samlar ett 40-tal forskare som studerar barnhjärntumören medulloblastom. På mötet deltog inbjudna från hela världen och från många olika områden. Där fanns barnonkologer, neurokirurger, neuropatologer, farmakologer, bioinformatiker, cellbiologer, neurovetare och statistiker. Alltså, en salig blandning av experter som i diskussioner under mötet faktiskt driver forskningen inom medulloblastom framåt. Vi träffas i denna grupp en gång om året och diskuterar opublicerade data. Det är oerhört viktigt för mig att delta i detta möte. Inte bara för att presentera vad jag forskar på och göra reklam för Sverige utan även för att hänga med i fältet och därmed inte lägga ner tid på något som någon annan redan gör. Precis som för skjutjärnsreportrarna vid kvällspressen är vi forskare förstås livrädda för att bli scoopade på vår story.

Trots att jag varit inom fältet för medicinsk forskning i knappt 15 år har jag ändå fått en viss inblick i hur olika forskningsfält samarbetar. I vissa områden måste man verkligen armbåga sig fram och ibland är det omöjligt att slå sig fram utan att känna ”rätt människor”. Andra områden är på tok för stora så konkurrensen är minst sagt dödande. I det lite mer överskådliga medulloblastom-fältet är det trevligare eftersom forskarna här inte riktigt tävlar på blodigt allvar. Snarare hjälper forskarna varandra och samarbetar mer effektivt för att försöka bota dessa barn som drabbats av hjärntumörer. En anledning till att det ser ut som det gör är nog för att det krävs olika professioner för att samla in patientprover. Ett annat skäl är att medulloblastom-patienter är relativt ovanliga så det räcker inte att samla in prover från ett sjukhus utan det krävs att vi samarbetar och samlar in prover från många olika håll världen över.

Forskningen kring medulloblastom är inne i en spännande fas. Idag kan vi på några dagar få en samlad profil av alla tusentals genetiska och epigenetiska förändringar som inträffat i en liten tumörbiopsi från en patient. Vi diskuterade på mötet hur denna samlade profil kan användas för bättre diagnostik för patienten. Vi som var med på mötet ska nu tillsammans skriva till världshälsoorganisationen (WHO) och revidera hur barnhjärntumörer diagnostiseras. Denna punkt på mötet krävde stort engagemang från oss alla och framför allt kanske från neuropatologerna på mötet som dagligen arbetar med diagnostisering av tumörer. Flera av våra forskningsstudier har visat att storskaliga genetiska profiler ger en viktig vägledning för att ställa rätt diagnos på barnsjukhusen. Denna genetiska information är nödvändig för att dela in medulloblastom i olika grupper så man kan bedöma hur allvarlig en tumör faktiskt är. Informationen behövs inte bara för att förbättra diagnostisering och förmodligen även för att kunna sätta in rätt typ av behandling i framtiden.

Jag tror att vi tillsammans kan påverka dessa viktiga frågor, så länge som forskarna i fältet håller ihop. Jag är dock övertygad om att vi gör det och att vi kan visa för andra forskningsområden hur effektivt man kan få fram resultat om man samarbetar bättre. Jag ser redan nu fram emot nästa nya år och nästa givande möte.