Niklas Selberg

År: 2018 // Projektledare: Niklas Selberg // Anslagsförvaltare: Lunds universitet // Område: Rättsvetenskap // Belopp: 1 580 499 kr

Min forskning

Vilka utmaningar presenterar den framväxande så kallad gig-ekonomin för den svenska arbetsrätten? Nya former för arbete – till exempel inom ramen för on-demand via appar (som t.ex. Uber) och egenanställning eller "hyr din arbetsgivare" (som t.ex. CoolCompany) – ställer nya frågor till den klassiska regleringen av arbetsmarknaden; arbetsrätten.

De grundläggande arbetsrättsliga begreppen för arbetstagare och arbetsgivare utmanas nu av förändringar i efterfrågan av arbete – och de tidigare så stabila arbetsrättsliga begreppen befinner sig i en utvecklingsfas. Projektet studerar en uppsättning frågeställningar i syfte att länka in de existerande arbetsrättsliga reglerna i den framväxande gig-ekonomin. Nya former för företagande ställer nya krav på arbetsrättsliga fenomen såsom anställningsskydd, facklig organisering, arbetsmiljöarbete, arbetstid/fritid, diskrimineringsskydd och arbetsledningsrätt. Hur kan arbete i den nya ekonomin regleras så att de arbetspresterandes anspråk på skyddslagstiftning kan samexistera med de nya formerna för företagande och den nya tekniken i form av bland annat appar. Hur står sig de nedärvda arbetsrättsliga begreppen i den nya ekonomin? På vilka punkter behövs nya lösningar och på vilka punkter är de existerande reglerna tillräckliga? Rättsvetenskapliga analyser inom ramen för arbetsrätten är viktiga för att beskriva och analysera den svenska arbetsrättens möte med gig-ekonomin.

Mer om forskningsprojektet

Arbetsrättens ursprung föreligger i den bilaterala organisationen som utmärks av att en person presterar arbete för en annan. I den rättsliga föreställningsvärlden ter sig relationen mellan dessa personer som en form av tvåsamhet, som kommit att bli tydligt kontraktuellt orienterad. Arbetsrättens uppgift som det rättsliga uttrycket för mötet mellan arbete och kapital utgår från denna föreställningsvärld och syftar idag, som vid reglernas tillkomst, att ingripa i bytet av arbete mot ekonomisk ersättning under ojämlika former, och stötta den underordnade parten mot den överordnade. Men dagens arbetsliv ter sig långt mer komplext. Medan kärnan i den fordistiska ekonomi i vilken arbetsrätten växte fram utgjordes av massproduktionens fasta arbetsprocesser i stora sammanhållna verksamheter, som byggde på och återskapade stabila kategorier och relationer mellan anställda och arbetsgivare, präglas det som nu kallas ”den nya ekonomin” av tjänsteproduktion i flexibla, ”öppna” produktionsprocesser som omformulerar sådana kategoriseringar och relationer (Adkins 2005). Industrialismens sociostrukturella ramverk utgjordes av yrkestillhörighet, anställning och därtill länkad organisering, medan post-fordismens ekonomiska praktiker luckrar upp tidigare stabila och kontrakterade relationer. En aspekt av detta är en ökande betydelse av mellanhänder, liksom en minskad betydelse av det som tidigare utgjorde paradigmatiska ramverk för ekonomiska utbyten – exempelvis kontrakt. Istället betonas skapandet av lösare nätverk, vilket leder till en grundläggande förändring av arbetsmarknadens kategorier och relationer. Begrepp som arbetstid och fritid fylls med nytt innehåll för den som ständigt är uppkopplad mot en plattform. Den som tillgodogör sig arbetet - t.ex. passageraren i bilen eller den som beställt den mat som körts hem - spelar en särskild roll i gig-ekonomin som den utvärderar arbetet i relation till plattformen. Det förefaller som om en klassisk arbetsgivarfunktion utövas av dessa kunder. Allt detta kan komma att få avgörande betydelse för inte minst arbetsrättens utveckling.

Gig-ekonomin, plattformsekonomin, delningsekonomin – sedan ett par år tillbaka anses dessa begrepp fånga tendenser på arbetsmarknaden som kan komma att skapa helt nya förståelser av hur arbete kan och bör organiseras. Tjänster som Uber, Hungrig.se och Deliveroo bygger på digitala plattformar som kopplar samman arbetstagare med uppdrag. Den brittiska tidningen The Guardian har visat hur företagen bakom de digitala plattformarna aktivt arbetar för att skapa nya begrepp för att beskriva arbetsprocesserna i den här typen av tjänsteproduktion; de är inte anställda utan exempelvis ”onboarded”, och de är inte arbetare, kollegor eller medarbetare – de är ”individuella leverantörer”. Gig-ekonomin kan alltså på flera sätt sägas utmana arbetsrättens grundantaganden och begreppsapparat. Gäller alls arbetsrätten för de som försörjer sig inom gig-ekonomin? Om inte; vilka rättsregler är då tillämpliga på denna typ av arbetsförhållande? 

Arbete som förmedlas via plattformar, liksom s.k. egenanställning, är ett nytt och annorlunda steg i en process bort från en arbetsmarknad där den traditionella arbetsrättsliga föreställningsvärlden och partsställningen är omedelbart relevant och tillämplig. I dessa former av arbete anonymiseras rollen som arbetspresterande och som dennes motpart, och arbetsrelationen blir diffus jämfört med den sedvanliga anställningen. Gränsen mellan arbete och privatliv kan här luckras upp. Möjligheterna till övervakning av arbetskraften förändras likaså. Kunderna blir i praktiken bärare av funktioner som brukat uppfattas som centrala aspekter av arbetsgivarrollen. Dessutom är detta en punkt på vilken arbetsmarknadsregleringen står i särskilt nära samspel med teknikutvecklingen avseende internet, smartphones och appar. Dessa fenomen framstår således som helt centrala för den arbetsrättsliga forskningen att ta sig an på ett systematiskt sätt. 

Arbetsmarknadens parter söker själva efter de relevanta analyserna som kan vägleda dem i deras ställningstagande till gig-ekonomin. De fackliga organisationerna ser faror i att gig-ekonomin kan leda till svårigheter att organisera arbetskraften och ökad exploatering av de som presterar arbete i de nya formerna för företagande. Arbetsgivarorganisationerna förefaller fråga sig hur det klassiska begreppet för arbetsgivare förhåller sig till de nya plattformarna och företagen och hur arbetsmarknaden ska regleras i en framtida gig-ekonomi. Någon särskild lagstiftning för gig-ekonomin har inte utfärdats. De regleringsåtgärder som presenterats har handlat om förbud mot taxitjänsten UberPop såsom en form av svarttaxi. På den internationella arenan kan iakttas hur arbetspresterande i gig-ekonomin bl.a. i Los Angeles, London och Rom, har inlett domstolsprocesser i syfte att hävda att de är arbetstagare och att arbetsrätten ska gälla för dem och deras plattformar. Det föreslagna projektet väcker dessa frågor för den svenska arbetsrättens del. 

Den svenska arbetsrätten har en lång förhistoria i industrialismens sätt att organisera arbetet i stora sammanhållna verksamheter med tydliga konturer i relation till både den som utför arbetet och den som i sista hand tillgodogör sig resultatet av arbetet – och dessa grundantaganden utmanas nu av delningsekonomin. Dagens arbetsrättsliga system utgår från en avtalsbaserad tvåpartsrelation mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagaren är ekonomiskt beroende av arbetsgivaren, som dessutom har långtgående friheter att styra över och fatta beslut som påverkar arbetstagarens arbete. Som kompensation för detta finns bestämmelser om bland annat anställningsskydd, kollektivt medbestämmande och diskriminering. Under de senaste decennierna har ett antal företeelser utmanat denna modell för organisering och reglering av arbete. 

Arbete som förmedlas via plattformar, liksom egenanställning, är ett nytt och annorlunda steg i en process bort från ett samhälle där den traditionella arbetsrättsliga föreställningsvärlden är omedelbart relevant. I dessa former av arbete anonymiseras och avhumaniseras både rollen som arbetspresterande och som dennes motpart och arbetsrelationen blir diffus jämfört med den sedvanliga anställningen. Gränsen mellan arbete och privatliv luckras upp. Möjligheterna till övervakning av arbetskraften förändras. Kunderna blir i praktiken bärare av funktioner som brukat uppfattas som centrala aspekter av arbetsgivarrollen. Dessutom är detta en punkt på vilken arbetsmarknadsregleringen står i nära samspel med teknikutvecklingen avseende internet, smartphones och appar. 
Via plattformen förmedlas kontakt mellan kunder och utförare av arbete, samtidigt garanterar plattformen att arbetet utförs på visst sätt och/eller inom viss tid. Plattformen godkänner också på förhand de personer som erbjuder sitt arbete, och kan stänga av dem som bedöms ha utfört arbete på ett mindre tillfredsställande sätt, utifrån omdömen som kunderna kan ge. 

Det fenomen som beskrivs som ”egenanställning” innebär, enligt branschen själv, i realiteten att arbetsutförare anlitar företag för att anställa dem, som att ”hyra sin arbetsgivare”. Samtidigt sägs alltså den arbetande bli sin egen arbetsgivare genom arrangemanget. Enligt företagens marknadsföring innebär detta dels frihet, dels administrativ hjälp för den fristående arbetsutföraren.Mellan delningsekonomin och den befintliga arbetsrätten föreligger beröringspunkter och konfliktytor. Projektets syfte är att systematiskt identifiera dessa och sedan svara på de följdfrågor som uppstår ur mötet mellan gig-ekonomins nya praktiker och utformningen av den befintliga nedärvda arbetsrätten. På så sätt kan förutsättningarna för den rättsliga regleringen av arbete i gig-ekonomin och särskilt arbetsrättens roll i sammanhanget synliggöras och analyseras. Den här typen av frågor är i stort sett outforskade i svensk arbetsrätt (jfr dock Westergård 2017). Det övergripande temat för projektet operationaliseras i ett antal avgränsade rättsliga frågeställningar. 

Några av de frågor som kommer att utredas i projektet är: 
• Hur förhåller sig plattformen och egenanställningsföretaget till arbetsrättens begrepp för arbetsgivare? 
• Är den som presterar arbetet för en plattform arbetstagare? 
• Vilka är likheterna och skillnaderna mellan den ursprungliga motiveringen för det traditionella anställningsförhållandet och bevekelsegrunderna för den samtida utvecklingen av gig-ekonomins arbetsformer? 
• Enligt vilka principer bör kostnader och sociala risker fördelas mellan gig-ekonomins aktörer? Vad bör vara plattformens/egenanställningsföretagets respektive kundens ansvar? Hur styrs arbetet i gig-ekonomin? Vilka rättsliga uttryck tar sig detta? 
• Vilket är, och vilket bör vara, plattformens respektive egenanställningsföretagets åtagande i förhållande till kunderna, och vad betyder detta åtagande för arbetskraftens ställning? 
• Hur bestäms vad arbetet ska vara värt? 
• Vad är det egentligen för utbyte; vilka prestationer utväxlas? 
• Är plattformsarbete respektive ”egenanställning” att jämföra med hem- och distansarbete? 
• Vem betalar skatt och sociala avgifter för det utförda arbetet? 
• Vilka är avtalsparternas förpliktelser mot varandra? 
• Vad gäller, t.ex., för lojalitetsplikten? 
• Kan plattformsarbetande organisera sig kollektivt (jfr fackföreningar)? 

Vidare aktualiserar projektet ett antal mer konceptuella frågeställningar om regleringsformer som projektet kommer att utreda och diskutera. Bland dessa ingår frågan om huruvida 
• kollektivavtalen även fortsättningsvis kan vara en viktig normkälla för reglering av arbete (jfr ”Svenska modellen” för arbetsmarknadsrelationer), eller om olika former av auktorisering eller codes of conduct kommer att utvecklas som realistiska alternativ; 
• den skisserade utvecklingen innebär eller borde innebära en ökad betydelse för arbetsmarknadsreglering i form av bredare och öppnare normer om mänskliga rättigheter, snarare än detaljerad traditionell civilrättslig och förvaltningsrättslig skyddslagstiftning; 
• förutsättningarna för intresserepresentation (både av kunder och arbetande) förändras i gig-ekonomin.