När man minst förväntar sig det

Jag tog ledigt “på riktigt” i sommar. Två veckor i södra Italien utan internetuppkoppling och telefontäckning gav tid för vila och reflektion. Det slår mig ibland hur häftigt det är att hjärnan fortsätter att bearbeta information, även när vi inte aktivt jobbar med den. 

Vi har kämpat hela våren med att hitta ett effektivare sätt att kvantitativt kunna mäta antikroppars verkan på smärtnerver. I dagsläget gör vi det med hjälp av elektrofysiologiska metoder. Vi odlar smärtnerver i en provskål och genom att ansätta en tunn glaspipett som innehåller en elektrod mot cellmembranet kan elektriska signaler registreras och analyseras via en förstärkare. I vårt fall är elektrofysiologi det bästa sättet, men då metoden är ny i mitt labb, och ganska knepig rent generellt, tar det lång tid. För lång tid. Som alternativ strategi har vi testat att mäta frisättning av olika neuropeptider från smärtnerverna, vilket skulle kunna ge oss ett snabbare sätt att avgöra vilka antikroppar som får smärtnerver att börja signalera. Under våren har vi därför etablerat och validerat en teknik för att mäta neuropeptiden CGRP, och den funkar fint. Vi fick dock problem med stora variationer mellan olika nervcellspreparationer, vilket har gjort det omöjligt att jämföra resultaten från olika experiment för att dra slutsatser. Frustrationen har växt under våren, vi vill ju vidare!

Helt utan förvarning, under en tidig promenad i Puglia där jag gick och njöt av morgonsolens första värme och olivlundens doft av blommor och torr jord, dök idén upp. Jag såg plötsligt hur vi kan ändra vårt tillvägagångssätt för att reducera variationen. Tillbaka på labbet spenderade vi de första veckorna efter semestern med att testköra den nya varianten. Känslan när vi insåg att vi har hittat lösningen är obeskrivligt härlig! Nu kan vi äntligen ta oss vidare, och ytterligare en vinst är att vi nu har två sätt att undersöka hur antikroppar kan kopplas till långvarig värk.

Var min idé revolutionerande? Njaae, en ganska enkel lösning måste jag erkänna så här i efterhand. Det var första gången sedan jag startade mitt labb som jag unnade mig en total paus (stödet från Ragnar Söderbergs stiftelse bidrog till jag vågade släppa taget om jobbet på semestern) och det kändes som om hjärnan var på spa. Tid att rensa ut och fylla på med ny energi. En nyttig insikt för mig om hur viktigt det är att ge tanken fritt utrymme. Det ser kanske ut som ”downtime” från utsidan, men miljöombyte, nya upplevelser och tid för reflektion stimulerar kreativitet.

Tack Italien, och tack Ragnar Söderbergs stiftelse.