Internationalisering, vetenskaplig granskning och open access

Den 14:e  april 2015 var en glädjens dag för mig eftersom jag då fick besked att jag tilldelats medel från Ragnar Söderbergs stiftelse för genomförandet av det rättsvetenskapliga projektet: Rättvisa och legalitet vid inkomstbeskattning – två sidor av samma mynt eller helt olika valutor?. Projektet kommer att påbörjas i januari 2016, och det är således inte kring resultaten av det forskningsprojektet som detta blogginlägg ska handla. Istället kommer det handla om vad forskningsprojektet kommer att innebära för mig i praktiken, särskilt vad gäller publiceringen av de fyra längre artiklar jag planerar att presentera resultaten i.

I den rådande andan av internationell konkurrens som nu på allvar verkar ha etablerat sig i rättsvetenskaplig forskning lovade jag, i min ansökan till RSS, att: ”Spridning av resultaten kommer att ske genom presentationer på internationella konferenser, publicering i open access-tidskrifter med utvecklat peer review-förfarande…” Vid närmare eftertanke innebär detta löfte väsentliga utmaningar i jämförelse med att sprida forskningsresultaten såsom traditionellt sett varit legio inom svensk rättsvetenskap, det vill säga med det svenska juristsamfundet som adressat. Detta har blivit alltmer tydligt under våren och sommaren, då jag som chefredaktör på Nordic Tax Journal (NTaxJ) ägnat en stor del av min tid åt att utveckla denna tidskrift till just en sådan där internationellt intressant forskning som blivit vetenskapligt granskad publiceras med open access. Detta arbete har bland annat inneburit att utveckla och formalisera ett gediget peer-review system; att inleda och etablera ett samarbete med förlag som har erfarenhet och kompetens inom open access-publicering; samt beslut om språk och format – att utveckla en Style Guide, Authors’ Guidelines etc.

Alla dessa åtgärder har gjorts med föresatsen att de bidrar till att öka kvaliteten på de artiklar NTaxJ publicerar. Jag är övertygad om att så också kommer att bli fallet. I praktiken innebär de dock ytterligare krav på de författare som vill publicera i tidskriften.  Krav som delvis är helt nya för många av dem som publicerar inom rättsvetenskap. Som redaktör för en vetenskaplig tidskrift driver jag alltså utvecklingen mot att göra arbetet för mig som rättsvetenskaplig forskare mer utmanande än tidigare. I denna text tänker jag ge några synpunkter på vad jag tror kan bli de stora utmaningarna för rättsvetenskapliga forskare i framtiden: internationalisering, vetenskaplig gransking och open access-publicering.

***

Internationaliseringen innebär såklart inte bara att göra svensk rättsvetenskaplig forskning tillgänglig för en internationell läsekrets, det innebär även att göra den attraktiv för densamma. Mottagaren av forskningen är alltså det internationella rättsvetenskapssamfundet, snarare än det svenska juristsamfundet. Det innebär att spetskunskap inom en viss svensk juridisk disciplin (civilrätt, skatterätt etc.) kommer att ha en begränsad attraktionskraft sett isolerad, och sannolikt måste kombineras med annan kompetens för att kvalificera sig för internationell publicering. Utmaningarna är alltså inte enbart språkliga, utan omfattar även forskarens förmåga att presentera den svenska rättsvetenskapliga kunskapen i ett internationellt gångbart och intressant samanhang. Den senare utmaningen är inte oansenlig, och det är därför sannolikt att fler och fler artiklar kommer samförfattas mellan forskare med kunskap i svensk nationell rätt och forskare med kunskap i mer internationellt gångbara ämnen, såsom till exempel statskunskap, ekonomi, filosofi, internationell rätt eller annan nationell rätt (komparativa studier). Denna utveckling märks i de manuskript som skickas in till NTaxJ.

I en vetenskap, såsom rättsvetenskap, där forskningsresultaten som regel alltid uttrycks i skriven text är språket centralt för såväl tillgängligheten och attraktionskraften av forskningen (jämför till exempel med den näraliggande vetenskapen nationalekonomi där forskningsresultat i många fall presenteras i matematiska formler). En forskningsartikel författad på torftig engelska saknar alltså grundläggande egenskaper för internationell publicering, och kommer därför sannolikt inte publiceras i tidskrifter med ett hyfsat urval av artiklar för publicering. För att överkomma det hindret kan samarbete med språkgranskare (language editors) hjälpa. Alltså inte översättare, utan granskare som hjälper till att få artikeln att framstå som om den vore författad av en person med engelska som modersmål.

Vid sidan av de två förstnämnda utmaningarna vid internationell publicering – att presentera forskningen i ett internationellt tilltalande sammanhang och att författa forskningen på attraktiv engelska – bör även nämnas kravet på att presentera forskningen i rätt format. För att läsarna av en journal på enklaste sätt ska kunna förstå och värdera publicerade artiklar ställer journalen ofta relativt höga krav på konformitet. Detta kommer bland annat till uttryck på krav om antal sidor, amerikansk eller brittisk engelska, referensmetod etc. etc. Som exempel kan nämnas att det sannolikt är omöjligt att publicera rättsvetenskaplig forskning i en amerikansk law journal såvida artikeln inte är skriven med det referenssystem som återfinns i the Bluebook 20th ed. Att tillgodogöra sig the Bluebook, och att därefter implementera dess regler i en rättsvetenskaplig artikel, är en utmaning även för amerikanska rättsvetenskapare…

Om man lyckas författa en artikel på bra engelska, i rätt format och med ett budskap av intresse även utanför Sverige har man möjlighet att presentera sig för en mycket stor kritisk massa, vilket såklart är eftersträvansvärt för en forskare. Förutom de synpunkter på forskningen som kan erhållas genom presentationer på internationella forskningskonferenser erhåller man som regel mycket värdefull och konstruktiv feedback genom de peer-review system som tillämpas före publicering i forskningstidskrifter.

Att presentera forskning på internationella konferenser, och att invänta besked från redaktörer och reviewers från den tidskrift i vilken man hoppas få publicera sin artikel tar tid (som exempel kan nämnas att NTaxJ ger reviewers 70 dagar att hantera inskickade manuskript) och kostar pengar. Även att publicera i de mest eftertraktade tidskrifterna kan kosta pengar. Forskningen förväntas nämligen publiceras med open access, alltså i elektroniska tidsskrifter som inte har några betalande prenumeranter. För utgifter relaterade till publiceringen får därför, som regel, författaren stå.

Finansieringen för open access-publicering sker i allmänhet genom en av de två följande modellerna: Den första modellen innebär att författaren av artikeln förväntas betala ett fast pris till journalen, vanligen i spannet mellan 1 000 € till 2 000 € men journaler med mycket stor attraktionskraft kan ta ut betydligt högre priser. Många universitet hjälper till med finansiering av open access-publicering, men i takt med ökade krav på sådan publicering, i kombination med begränsade resurser på universiteten, kommer kostnaden i framtiden sannolikt att helt skjutas över på forskarna, och därmed på forskningsfinansiärerna. Den andra modellen för att finansiera open access-publicering är att tidskriften betalar publiceringen. En sådan modell kräver att tidsskriftens ägare har en budget som kan avsättas till en långsiktig publicering. I svenska mått mätt torde det röras sig om uppåt 100 tkr. per nummer, vilket såklart innebär att modellen är mindre vanligt förekommande, även om det finns undantag.

Vad är det då man betalar för vid open access-publicering? I princip är det synlighet man betalar för. En bra open access-publicering innebär att artikeln kommer upp i sökresultaten var helst man på internet söker information som behandlas i artikeln. På så sätt tillgodoses en stor spridning av forskningen, vilket är en förutsättning för inflytande (impact), vilket i sig är en parameter som vägs in i bedömningen av forskningens kvalitet. För att tillgodose god spridning på internet krävs omfattande abstracting och indexing av artikeln, dvs. att tillgängliggöra den i de mest relevanta sökfunktionerna. En sådan process kan inte genomföras utan mindre än att artikeln skickas in i ett relativt komplicerat, elektroniskt submission system. För att få optimal spridning och inflytande krävs dock, utöver ett kompetent system för abstracting och indexing, att journalen är upptagen i något av de stora indexeringsnätverken, varav ett av de mest inflytelserika är Web of Science.

Utöver god spridning är den stora fördelen med open access-publicering att open access-journaler som regel står helt fria från icke-vetenskapliga intressen. Av den anledningen skapar open access-publicering en delvis ny marknad för spridning av rättsvetenskaplig forskning. Eftersom de allra flesta traditionella publikationskanaler för rättsvetenskaplig forskning har ett kommersiellt intresse – prenumeranter och bokköpare – finns det såklart en risk för att publikationerna i dessa påverkas av det. En högkvalitativ vetenskaplig text är till exempel inte nödvändigtvis efterfrågad av de prenumeranter som betalar för att få läsa om rättsvetenskapliga nyheter, eller om rättsutvecklingen i Sverige. Då traditionella publiceringskanaler på grund av kommersiella skäl måste leverera en produkt som tilltalar intressenter utanför vetenskapen fungerar det på motsatt vis inom open access-publicering, vilken inte kan ta andra hänsyn än just dem som presenteras av vetenskapssamfundet. För att en open access-journal skall kunna hävda sig krävs nämligen att den kan ge författarna av vetenskapliga artiklar god spridning och därmed möjlighet till många nedladdningar och citeringar av publikationerna (vilket signalerar god forskningskvalitet). För att uppnå det krävs att journalen är välkänd och har gott renommé inom aktuella vetenskaper, vilket i sig kräver att det är kvaliteten på forskningen som måste vara helt styrande vid publiceringsbeslut. Open access-journaler förutsätter därmed att alla de artikelförfattare som gör anspråk på att få publicera i journalen är kompetenta forskare. Därefter utvärderas deras artiklar i relation till andra artiklar som författats av kompetenta forskare. För en rättsvetenskaplig forskare innebär därmed open access-publicering att konkurrensen inom vetenskapen ökar, men samtidigt ökar också den vetenskapliga friheten. För rättsvetenskapen är bägge dessa effekter sannolikt av godo.

***

Sammanfattningsvis kan konstateras att nya krav på publicering innebär nya utmaningar för rättsvetenskapliga forskare. Dessa utmaningar innebär bland annat att forskningen måste göras relevant i ett internationellt sammanhang; språket och formalian måste nå upp till hög internationell standard; forskningsresultaten får inte vara alltför tidsberoende eftersom vetenskaplig granskning på konferenser och genom peer-review tar lång tid; kunskap och orientering kring open access-publicering eftersom kvaliteten bland olika journaler skiljer sig väsentligen; samt ökad konkurrens inom vetenskapen. Slutligen ska även uppbådas finansiering för konferensdeltagande, språkgranskning och open access-publiceringen, i de fall sådan behövs.

Är det då värt besväret att ta sig an dessa utmaningar? Gjorde jag rätt som lovade så runt i min forskningsansökan till RSS. Svaret på den frågan är otvetydigt: Ja! Jag är övertygad om att kvaliteten på forskning som publiceras efter att författaren av en artikel antagit dessa utmaningar är högre än den hade varit i annat fall, och att forskaren under denna process utvecklas till att genomföra bättre forskning i framtiden. Jag ångrar därför inte de höga ambitioner jag formulerade i min ansökan, och jag är säker på att då jag slutrapporterar detta projekt, vid halvårsskiftet 2019, är jag en mer kompetent rättsvetenskaplig forskare än jag hade varit dem förutan.