Om externfinansieringens roll vid svenska lärosäten

I diskussioner om externfinansiering av forskning vid universiteten finns en ständig hänvisning till de problem som det innebär att forskare mottar externa medel. Sådana problem ska givetvis inte underskattas, men det framstår onekligen som märkligt att tillskott av resurser till en institution framstår som ett större problem än att inte få några pengar alls. Det är därför mycket välkommet med empiri.

I rapporten Externfinansieringens roll i svensk högskoleforskning har Vetenskapsrådet utrett frågan med sex fallstudier av ”forskningsorienterade” universitetsinstitutioner som grund. Här konstateras att eftersom bidragen från olika finansiärer ”är reglerade på olika sätt, bland annat när det gäller hur de kan användas, behöver diskussionen om bas- kontra externfinansiering nyanseras och ta hänsyn till denna mångfald av externa finansiärer”. Vidare påpekas inledningsvis att det saknas ”övergripande beskrivningar av hur medlen fördelas internt på lärosätena, liksom vilka avvägningar som görs på mellanliggande nivåer vid lärosätena”.

Ett mycket intressant resultat av denna undersökning är att den inte bekräftar alla rop på mer rådighet och kvalitetshöjning via ökade basanslag. Tvärtom, sammanfattar rapportskrivarna: ”Eftersom den externt finansierade forskningen utgör en så betydande andel av den forskning som bedrivs, ser prefekterna den granskning som genomförs i nationell konkurrens, i samband med ansökningar om externa bidrag, samt den granskning som görs vid publicering i prestigefyllda tidskrifter, som både relevant och tillräcklig.” Den externa kvalitetssäkringsprocessen är oberoende av lokala makthierarkier, vilket poängteras som en fördel av flera av de intervjuade.

Externa forskningsfinansiärer är en förutsättning för de undersökta institutionernas forskningsverksamhet men den medför givetvis även administrativa utmaningar: man pusslar ständigt med indirekta kostnader; buffertar av basanslagsmedel är inte tillåtet vilket medför kortsiktighet; många och mindre anslag medför en kortsiktighet i forskningen. Av den presenterade undersökningen verkar det dock som om dessa problem på olika sätt hanteras professionellt inom organisationerna.

Rapporten konstaterar avslutningsvis att ”de många finansieringskällorna kan ses som ett uttryck för en stor tilltro till forskningens och den svenska högskolans förmåga att bidra till att lösa samhällets utmaningar. Mångfalden är bra för den enskilde då möjligheten att finna finansiering för de egna idéerna är stor, även om konkurrensen är hård. Den nationella och internationella konkurrensen uppfattas också vara kvalitetsdrivande i sig.”

I denna rapport från Vetenskapsrådet har vi fått ett balanserat bidrag till synen på externfinansieringens roll – väl grundat i empiri. Rapporten kan med fördel läsas parallellt med det nyligen presenterade betänkandet från STRUT-utredningen och dess diskussion om basanslagens roll. Här får vi två nyanserade bidrag till denna fråga. Men VR:s rapport ligger närmast verkligheten.

 

Kjell Blückert

 

Läs rapporten Externfinansieringens roll i svensk högskoleforskning här.

Läs STRUTs betänkande En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan (SOU 2019:6) här.