P-ord i medicinen

Personlig. Prediktiv. Preventiv. Precis. Det är populärt med P-ord i medicinen just nu. Men i dagens forskning finns en risk att ett helt annat P-ord blir dominerande. Pointillistisk.

När jag som 20-åring tågluffade i Europa och storögt vandrade omkring på Musée d’Orsay i Paris stötte jag för första gången på en serie målningar från den konstriktning som brukar kallas pointillismen. Till skillnad från de många andra målningarna på detta fascinerande museum var de pointillistiska tavlorna ovanligt stela och livlösa. De byggs upp av distinkta punkter som inte riktigt smälter samman till en helhet och ger därför ett digitalt intryck.

När jag för ett tag sedan besökte Musée d’Orsay igen stannade jag åter upp inför dessa målningar och slogs av att medicinen håller på att bli precis lika pointillistisk som de gamla tavlorna. Vi har idag tekniska möjligheter att analysera miljontals molekylära datapunkter om genvarianter, genuttryck och proteiner från patienter. Men att se några mönster i dessa punkter har visat sig mycket svårt, till stor del därför att vi inte kopplar dem till den kliniska bilden.

Ett av dagens modeord är precisionsmedicin. Det innebär att man genom en molekylär profil ska kunna inordna patienter i nya sjukdomsgrupper och ge behandling enligt exakta kriterier. Hur detta ska uppnås rent praktiskt har man dock inte lyckats precisera. Inom mitt fält, typ 2-diabetes, skulle det till exempel kunna handla om att gruppera patienter i de med låg respektive hög insulinproduktion. Men all sådan gränsdragning blir godtycklig, oavsett hur sofistikerade modeller som används. Låt oss ta ett enkelt exempel för att inse hur stelbent precisionsmedicin kan bli. Antag att vi gör en ”förfinad klassificering” av typ 2-diabetes i korta och långa diabetiker och drar gränsen vid 180 cm. Det innebär att en patient som är 179 cm ska ha en annan behandling än en patient som är 181 cm, eftersom de tillhör olika grupper. Precision, javisst, men tveksamt om det är biologiskt rimligt.

Tack vare det värdefulla stödet från Ragnar Söderbergs stiftelse kommer vi att försöka utveckla en delvis annorlunda modell. Modellen går ut på att koppla molekylär information till en mycket omfattande klinisk kartläggning av patienter över tid. Målet är att se hur olika sjukdomskomponenter utvecklas och hur detta avspeglas i molekylära ”signaturer”. Vi utnyttjar alltså molekylär information men inte för att fyrkantigt dela in patienter i specifika grupper. I stället används det för att få en bild av den unika kombinationen av sjukdomskomponenter hos varje enskild patient. Behandlingen kan då göras verkligt anpassad efter sjukdomsprocesserna. Denna modell blir mer precis än nuvarande symptombaserade behandling, men tar ändå hänsyn till helhetsbilden av patienten.

Det finns en uppenbar risk att ”personlig medicin” blir allt annat än personlig genom vår nuvarande fixering vid storskalig molekylär kartläggning. Medicinen blir pointillistisk, och patienterna behandlas utefter stela PM baserat på vilken molekylär grupp de mer, eller mindre, godtyckligt inordnats i. I stället för att enbart studera de enskilda punkterna borde vi ta ett rejält kliv tillbaka från tavlan för att också få den sammansmälta bilden. Först då kan fokus hamna på det viktigaste P-ordet: Patienterna.

 

Bild: Seurat: La Parade. Fotografi av målning, bild från http://www.artchive.com/artchive/S/seurat/paradetl.jpg.html