Snabb och långsam empati

FORSKARBLOGG: GUSTAV TINGHÖG

Sedan bilderna på den treåriga pojken Aylan publicerats har svenska folket reagerat med stor medkänsla och vilja att hjälpa. Utöver ökat engagemang från hjälporganisationer har flertalet frivilliga initiativ till insamlingar av pengar och mat poppat upp lokalt, sociala medier är fyllda med upprop till handling och media rapporterar flitigt om krisen.

Psykologisk forskning har sedan länge dokumenterat en så kallad identifierbarhetseffekt, där en enskild individ med ett livsöde väcker stark empati och vilja att hjälpa – till och med starkare än för en stor grupp anonyma individer. Forskning har pratat om detta som ”medkänslans kollaps” – vår empati och medkänsla minskar när behovet ökar.

Aylans död var en tragedi. De över 200.000 redan döda i Syrien, de 4 miljonerna på flykt från Syrien och de nära 8 miljonerna som blivit berövade sitt hem i Syrien är statistik. Vidare har detta behov funnits under en längre tid. Varför väljer så många att engagera sig nu? Till stor del tack vare bilderna på Aylan. Olika medier rapporterar om detta som en vändpunkt i vårt oengagemang. Men, det finns en stor risk att vårt nuvarande engagemang som initierats av ”verkligheten” i Aylans tragiska död inte håller i sig och skalas upp i paritet med det behov som finns.

Utgångspunkten för mycket av vår forskning är våra två tankesystem som leder fram till beslutsfattande: 1) ett snabbt, emotionellt och intuitivt och 2) ett långsamt, eftertänksamt och logiskt system. På många sätt är vår reaktion på bilderna av Aylan en snabb och emotionell form av empati. Denna form av empati är evolutionärt gammal och i många fall helt nödvändig för att skapa en vilja att hjälpa. Problemet med snabb empati är dels att den snabbt falnar, dels att den inte reagerar på statistik. Vi multiplicerar inte våra känslor för Aylan med de 200.000 redan döda för att få ett svar på hur vi ska känna. Statistik är istället det långsamma systemets sätt att tänka. Fördelen med detta sätt att tänka är att vi inte överreagerar på enskilda öden utan istället försöker fördela resurser utifrån det faktiska behovet. Det långsamma sättet att tänka tycker att det är vettigt att ge mer när behovet ökar. Men den viktigaste fördelen är att långsam empati inte behöver falnar snabbt. Till skillnad från snabb empati, kan ett genomtänkt beslut om engagemang och hjälpande hålla i sig över tid.

Vad som behövs nu för Syrien, och de tusentals andra kriser som just nu pågår, är ett engagemang som både är starkt och kontinuerligt. Vi måste fortsätta vårt engagemang när media inte dagligen rapporterar och feeden i sociala medier inte längre fylls med bilder av döda barn. Vi behöver både snabb och långsam empati för att göra världen till en bättre plats.

 

Under det senaste året har vi i vår forskargrupp publicerat 2 artiklar kopplat till hjälpbeteende och hur olika psykologiska faktorer påverkar beslut att hjälpa:

Wiss J, Andersson D, Slovic P, Västfjäll D, Tinghög G. (2015) The influence of identifiability and singularity in moral decision making. Judgment and Decision Making 10 (5), 492-502. http://journal.sjdm.org/13/131003a/jdm131003a.pdf

Västfjäll D, Slovic P and Mayorga, M. (2015). Pseudoinefficacy: Negative feelings from children who cannot be helped reduce warm glow for children who can be helped. Frontiers in Psychology: Decision Neuroscience. 6:616. doi:10.3389/fpsyg.2015.00616 http://dx.doi.org/10.3389/fpsyg.2015.00616