Blogg
17 april 2015

Input versus output

Jag hörde en gång någon säga att de svenska studenter som är mest kritiska till sin utbildning är de på Handelshögskolan i Stockholm. Poängen var dock att detta inte alls med nödvändighet hade att göra med frågan om huruvida utbildningen på Handels var dålig eller ej. Troligen är det så att dessa studenter har höga krav, är duktiga redan när de kommer till utbildningen och vill få ut betydligt mer än genomsnittsstudenten. Kritiska studenter kan vara ett uttryck för att man har de bästa studenterna och den bästa utbildningen. Man är konstruktivt kritisk.

Den här anekdoten dök upp vid läsningen av mars/aprilnumret av The Economists huvudledare och specialbilaga med temat ”The whole world is going to university. Is it worth it?” Ledarskribenten pekar på en undersökning som visat att vissa företag, som rekryterar sina medarbetare från de mest prestigefulla universiteten, inte gör detta beroende på vad kandidaterna har lärt sig i dessa miljöer, utan därför att inträdesproven till utbildningarna är synnerligen hårda. Studenterna har därtill betalat en stor summa pengar bara för att få möjlighet att testas.

Skribenten konstaterar också något som känns igen på våra breddgrader, nämligen att staten, såsom huvudfinansiär av högre utbildning och forskning, främst belönar universiteten och dess medarbetare för framstående forskning och inte för utbildning. Alltså koncentrerar sig universiteten på forskningen.

De amerikanska studenternas situation är inte jämförbar med vår svenska. Enligt undersökningen vill studenterna i USA ha en examen från ett lärosäte som imponerar på arbetsgivarna – vilka i sin tur mest är intresserade av den selektionsprocess som de högre utbildningsinstitutionerna har och av hur mycket den kostar. Hur progressionen ser ut i utbildningen, korteligen om man lär sig något under utbildningens gång, verkade inte vara i fokus för arbetsgivarna, enligt undersökningen.

Vad skulle vi kunna lära oss av detta i Konungariket Sverige? Att vi ska ha inträdesprov? Ja, varför inte? Det är väl bra att komma väl förberedd. Att vi borde införa studentavgifter? Kanske, åtminstone en symbolisk; i dagens välfärdssamhälle är ju allt som inte kostar något inte heller värt något.

Men den stora lärdomen är väl att det goda måttet på och värdet av den högre utbildningen måste vara output i förhållande till input. Hur säkrar vi ett sådant mått? I en nyligen utgiven debattbok från Institutet för näringslivsforskning Universitetsreform! Så kan vi rädda den högre utbildningen presenteras en rad handfasta och genomförbara reformförslag. Ett viktigt sådant i detta sammanhang är att betygsättningen av studenter sker av andra lärare än dem som gett utbildningen, som i Norge och Danmark (jämför bedömningen av forskning). Lärare och studenter kommer då att kämpa mot ett gemensamt mål – att tillsammans komma väl ut i en extern bedömning.

På olika håll varnas för ”högskolans utförsbacke”. Ett av botemedlen som bör lyftas fram – även av forskningsfinansiärer – är sambandet forskning–undervisning. Det är ju det som gör högre utbildning till högre.

Kjell Blückert