Blogg
20 mars 2017

Fusk och slarv

I Sverige är förtroendet för forskning högt. SOM-institutet (en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet) presenterar sedan 2002 årligen rapporten Vetenskapen i samhället – resultat från SOM-undersökningen. I den senaste undersökningen med empiri från år 2015 kunde man konstatera att en klar majoritet av den svenska befolkningen har ett mycket stort eller ganska stort förtroendet för universitet och högskolor (59 procent) och för forskare (64 procent), trots avbräcket med Macchiariniaffären vid Karolinska Institutet.

Forskning och högre utbildning är en förtroendebaserad verksamhet. Vi litar på att regler följs och inte minst att professionell omdömesförmåga brukas. Viktiga instrument för att upprätthålla en hög standard är teoretisk och metodisk skolning, sakkunniggranskning, etiska riktlinjer och prövningar, jävsregler. Därtill förutsätts förstås – som överallt annars – att man inte ljuger och far med osanning, tar mutor eller låter sig korrumperas på annat sätt.

Under det gångna året har problemen med oredlighet i forskning briserat i och med de olika skandalerna kring Paolo Macchiarini. Svenska Dagbladet har fortsatt att gräva på KI och funnit ett nytt allvarligt fall med forskning och behandling utan vederbörliga tillstånd. I kölvattnet av dessa fall har flera forskare pekat på att de höga kraven på snabb publicering för att göra akademisk karriär kan vara en orsak till en kultur där fusk och slarv börjar frodas i en sorts fartblindhet. Man hinner inte dubbelkontrollera sina experiment. Man ”glömmer” att ange referenser till den forskning som man stöder sig på. I övermod struntar man i etiska tillstånd.

Har förekomsten av oredlighet i forskning ökat? Risken finns att anekdotisk kunskap med utgångpunkt i mediala affärer görs till sanning. Men forskning visar att antalet tillbakadragna artiklar från PubMed-databasen blivit tio gånger större från 1975 till 2012 med en markant ökning under den senaste tioårsperioden. I vanlig ordning är det dock svårt att uppskatta om ökningen beror på skarpare granskning och ökad benägenhet att anmäla. Klart är dock att varianterna av oredlighet har blivit fler vartefter.

Redan innan Macchiariniaffären blev allmänt känd hade regeringen hösten 2015 tillsatt den så kallade Oredlighetsutredningen med professor Margaretha Fahlgren, Uppsala universitet, som särskild utredare. Hon har med bidrag av en tung expertgrupp och ett kompetent kansli nu avgett betänkandet Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskning (SOU 2017:10).

Utredningens huvudförslag är inrättandet av en ny nämndmyndighet för att hantera dessa frågor på ett mer enhetligt och strikt sätt. Denna oredlighetsnämnd ska utreda oredlighet i forskning vid universitet och högskolor samt övriga offentliga organ. Enskilda individer ska kunna anmäla misstanke om oredlighet direkt till nämnden. Nämnden fattar regelrätta beslut som ska kunna överklagas i domstol. Därefter beslutar forskningsutföraren om vilka konsekvenserna blir för forskarna. Forskningsutförarna ska sedan åläggas att informera externa finansiärer om fällande beslut i nämnden.

Utredningens betänkande fastslår att ”god forskningssed handlar om etik, moral och professionalitet”, men att varken ”lagar eller kodexar gör forskarens egna moraliska omdöme betydelselöst”. Det landar i en snäv definition av vad som är oredlighet i forskning. Med oredlighet menas ”allvarliga avvikelser från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning”. Utredaren kommenterade i en intervju att en snäv definition av begreppet oredlighet blir tydligare och skapar ett för forskaren förutsägbart system och gör arbetsbördan på nämnden rimlig.

Utredningens betänkande påpekar även att forskningsfinansiärerna inte har tydliga riktlinjer för hur finansiering ska påverkas om en forskare fälls för oredlighet. Man rekommenderar de statliga finansiärerna att diskutera dessa frågor, och så även i dialog med de privata.

Det preventiva arbetet för att upprätthålla god forskningssed är också viktigt. Utredningen föreslår inrättande av ombudspersoner för råd och stöd samt ett obligatoriskt arbete med uppförandekoder och en samlad syn på god forskningssed.

I en tid av tro på alternativa fakta och på att min sanning är min och inte behöver vara någon annans för att vara sann, är det synnerligen betryggande att det statliga utredningsväsendet fortfarande levererar solida beslutsunderlag. Nu återstår det för regeringen att göra proposition av detta och för riksdagen att fatta nödvändiga beslut. Om detta torde alla kunna vara eniga.

 

Kjell Blückert