Blogg
04 oktober 2018

Forskningens mörker

Den framgångsrike forskaren Stefan Svallfors har nyligen gett ut en bok om misslyckande – med utgångspunkt i egna tillkortakommanden men med blicken höjd mot det allmängiltiga. Svallfors är just nu professor i sociologi vid Södertörns högskola och forskningsledare vid Institutet för framtidsstudier. Boken är den sista i en trilogi med mycket personliga reflektioner om livet som forskare och intellektuell. De borde läsas av alla som är verksamma i forskarsamhället, men också av vänner och närstående och alla som är nyfiket intresserade av hur högskolevärlden och dess forskande lärare fungerar – på djupet.

Stefan Svallfors utgivna trilogi är essäer, tänkeböcker. De omsorgsfullt utmejslade boktitlarna säger mycket om den sökande hållningen, tonen och öppenhjärtigheten. Den första heter Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken; den handlar om de emotionella och sociala förutsättningarna för forskning och intellektuell verksamhet och är en stark plädering för teamets, mikrogruppens betydelse för kreativitet. Den andra är Kreativitetens människa. Om konsten att ställa sig i hörnet och vikten av att vårda sina fiender; den handlar om den intellektuella och sociala periferin som plats för att få syn på det nya och om en vägran att låta sig omfamnas av sina vänner och av dem som makten haver – och om vad detta kan kosta.

Temat kritik och rädsla är stråk i alla böckerna, men blir nu huvudfokus för Svallfors i hans tredje bok. Vem vill i ärlighetens namn bli kritiserad, inför öppen ridå?, frågar han sig. När man väljer forskarbanan, väljer man att bli en del av en yrkesform där ”misslyckandet är institutionaliserat”, där kritik och självkritik är den absolut nödvändiga nerven i verksamheten. Men genom de allvarligt sinnade kollegerna blir vetenskapens kritiska redskap vägen fram till en säkerhet om att resultaten håller. I sin första bok sammanfattar Svallfors denna konstruktiva kritiska process med konstaterandet: ”I den andres skeptiska men vänliga blick (åter)uppstår vi som intellektuella varelser.”

Svallfors skriver i Forskningens mörker. Om svarta känslor och konsten att vara lagom rädd om de mörka känslorna (vrede, rädsla, leda, självförakt, ångest) och deras betydelse för vetenskapandet. Hans tes är att dessa känslor har en stor roll att spela. Idealet är inte att undertrycka eller undvika dem för att uppnå den objektiva klarheten utan att konfrontera dem och nyttja dem.

I botten av oss människor finns olika rädslor, fler eller färre. Svallfors skriver om sin rädsla att vara för sen, vilket leder till att han är för tidig, vilket också kan bli ett problem. Han skriver om rädslan för att bli avslöjad som en bluff. Man har inte den kompetens som omgivning tror och snart kommer alla att se vilken bedragare man är. Han skriver om de konstnärer och forskare som så svårt lider av en ”kompromisslös perfektionism” att de i en sorts förlamning bara gör saker rätt, men aldrig vågar sträcka sig mot att göra rätt saker. Hur ska (den forskande, den konstnärligt utövande) människan förlösas till att våga röra sig mot misslyckandets gräns, en strävan som är nödvändig för att uppnå nya och originella resultatet och som måste vara förknippad med rädsla? En förutsättning, som Svallfors pekar på, är att vara del av en tillåtande och förlåtande miljö, att ha ett skyddsnät som gör att man med Kirkegaards ord vågar i förtroende kasta sig ut på de 70 000 famnarnas djup.

Stefan Svallfors skriver vidare insiktsfullt om den övervunna ledan som kreativitetens mor, om den stillsamma ilskan som användbar resurs, om självförakt och revanschism, om ångest och eufori. Med detta sagt om det konstruktiva i de svarta känslorna och deras uttryck varnar han till sist för de verkliga intellektuella dödssynderna och de råkar vara sju i hans version: illvilja (överskottselakhet), lögn (ofta en följd av hyperkonkurrens), stöld (av andras idéer), lättja (ta genvägar), slarv (brist på flit), hybris (tro sig kunna allt) och likgiltighet (förlorad tro på forskningsinnehållets betydelse).

Tänkvärt är att Svallfors särskilt ägnar några sidor åt att ge råd om hur man hanterar den akademiska överskottselakheten, den rena ondskan som det är en plikt att försvara sig mot för att behålla sin värdighet. ”Du har fel och du är dum; och du ser dum ut också”, som en uppsaliensisk filosofiprofessor en gång avfärdade ett argument. Så oförblommerade är vanligtvis inte elakheterna utan mer subtila. De utgör en särskild akademisk stil.

Forskningens mörker är en välskriven och mycket tänkvärd plaidoyer för att se misslyckandena som kungsvägen till kunskapsproduktion och för att nyckeln till förståelsen av denna process är hanteringen av det Svallfors kallar för svarta känslor. Han pläderar ”för de enkla dygderna” som leder till ”sanningen, godheten, skönheten, dit varje forskande och skrivande människa bör sträva. Inte mot en yttre bekräftelse utan mot en inre, en som bygger på att man kan gagna andra och får leva i ett med den man till sitt väsen är, som Aristoteles menade var en förutsättning för den högsta varaktiga formen av lycka, eudaimonia. Varför skulle vi välja något annat?”

Nej, varför skulle vi det?

Stefan Svallfors: Forskningens mörker. Om svarta känslor och konsten att vara lagom rädd, Santérus förlag 2018, 125 s.

Kjell Blückert