Artiklar
01 september 2016

"Den som inte tror på sitt forskningsproblem ska inte forska!"

Helga Nowotny kan kallas för den europeiska forskningens grand old lady. Hon menar bland annat att universiteten nu måste se över sin balans mellan forskning och undervisning samt att peer review-systemet är överbelastat. Hennes råd till unga forskare är att inte låta sig svepas med av kraven på publiceringar eller anpassa sig till vad som kan förväntas få genomslag. Forskare bör styras av äkta nyfikenhet.

Möjligen kan Helga Nowotny kallas för den europeiska forskningens grand old lady. Hon är i dag professor emerita i vetenskapsstudier vid den tekniska högskolan i Zürich (ETH). Hennes forskning om riskbedömningar och vetenskapliga kontroverser är världsberömd. Nowotny har dessutom påverkat synen på vetenskap och hur vi talar om vetenskap sedan hon i mitten av 1990-talet var med och lanserade begreppet Mode 2. Begreppet syftade på ett nytt sätt att bedriva vetenskap, som till skillnad från tidigare var mer multidisciplinärt och mer inriktat på att lösa ett specifikt samhälleligt problem.
Ändå är det allt oftare för sina insatser för europeisk forskningspolitik som hon vidtalas. Hon var med och startade Europeiska forskningsrådet (ERC) och var från 2010 dess president. 2013 avgick hon, men har inte saktat ner på farten för det. I dag, när forskningsbudgetar krymper i många av Europas stater och vetenskapens samhällsuppgift diskuteras, är det många som vill ta del av hennes åsikter och erfarenheter.
Det finns således anledning att höra vad Helga Nowotny anser om universiteten i dag. Vi befinner oss mitt i en strukturomvandling, där flera av de funktioner som universiteten traditionellt har haft håller på att förändras. Det finns de som hävdar att universiteten återigen står inför en grundläggande omorganisering, ja, att de till och med är hotade. Det handlar om hur universiteten finansieras och vad som bör vara deras syfte och mål, men också om globaliseringen av kunskap och om publikationsmönster och sätten att sprida kunskap, som i snabb takt omdanas. I flera europeiska länder har man under de senaste åren sett en rad neddragningar, inte minst när det gäller humaniora och samhällsvetenskap. I Sverige förs sedan en tid tillbaka en diskussion om hur forskningen ska finansieras och i vilken grad extern finansiering bör styra. Under hösten presenteras forskningspropositionen. Jag har samtalat med Helga Nowotny om några av de frågor och utmaningar som universiteten står inför.

I Sverige är forskningen i högre grad än i många andra länder finansierad av externa medel, vilket inte är oproblematiskt enligt Nowotny.
– Extern finansiering kan visserligen vara ett av få tillgängliga sätt att kompensera för minskade ekonomiska resurser, säger Helga Nowotny, men det medför förstås också problem, inte minst när det gäller hur universiteten och lärosätena ska styras. Å ena sidan förväntas universiteten skärpa sina profiler, de måste helt enkelt fokusera på sina styrkor för att bli framgångsrika. Å andra sidan krävs nästan alltid extern finansiering för att bedriva forskning. Vi förväntar oss till och med att framgångsrika universitet ska dra till sig extern finansiering, nästan oavsett var pengarna kommer ifrån eller vad de ska användas till. Skilda och motstridiga krav skapar spänningar som gör det svårt för lärosätenas ledningar att både bygga upp unika profiler och vara konsekventa över en längre tidsperiod.
Helga Nowotny hoppas att forskningspropositionen ska hitta lösningar på dessa problem. Det måste man om man vill hitta nya vägar framåt.
– Universiteten bör uppmuntras att profilera sig och de måste då ges tydliga incitament att göra det. Externa medel bör därför användas för att bygga upp en profil.
– Så fort det är kris så kommer man dragandes med Humboldt och det humboldtska universitetet, men man glömmer att sätta det i perspektiv. Humboldts idé gällde ett mycket mindre universitet. I Berlin på 1810-talet fanns några hundra studenter. Lejonparten av dem utbildades för att tjäna den preussiska staten. Om vi i dag vill upprätthålla den tidens ideal om en koppling mellan forskning och undervisning måste den appliceras på hela sektorn, inte förstås som ett ideal som varje enskilt universitet ska nå upp till, säger hon.
Nowotny menar att det handlar om universitetens överlevnad. I den processen måste lärosätena se över balansen mellan forskning och undervisning. Det kan handla om att samla resurser till vissa ämnen, där man håller internationell standard, medan man låter övriga områden vara.
– Här ser vi redan en trend med en ökning av antalet internationella samarbeten, som ju delvis kan fungera som en kompensation för satsningar som man inte kan göra som ett enskilt universitet.

Universiteten på kontinenten står i dag inför ett dilemma. De ser sig själva som forskningsinstitutioner och vill konkurrera med de bästa lärosätena över hela världen, men för att göra det måste de satsa på forskning på undervisningens bekostnad.
– Samtidigt har universiteten i uppdrag att utbilda medborgarna, vilket innebär att de har tunga undervisningsuppdrag, framhåller Nowotny, och fortsätter: Det finns alltså en obalans eller till och med spänning inom lärosätena mellan undervisning och forskning. Och det drabbar humaniora och samhällsvetenskap hårdast eftersom det är där de flesta studenterna finns. Undervisningen ges dessutom inte ett tillräckligt starkt erkännande.
Sett ur ett globalt perspektiv kommer den internationella konkurrensen mellan toppuniversiteten runt om i världen att fortsätta och till och med intensifieras. De kommer att genomgå samma förändring som mindre lärosäten, tror Nowotny.
– Utanför toppskiktet kommer det förmodligen att ske en hel del förändringar, inte minst till följd av den ekonomiska press som lärosätena känner av. Man kan till och med säga att det aldrig har existerat ett så disparat och heterogent universitet som i dag. I dag är det fler och mer olika institutioner än någonsin som kallar sig själva universitet och det i sig gör det svårt att säga något om universitetens framtid.
Nowotny pekar som ett exempel på digitaliseringens effekter på sektorn. Många universitet saknar i dag de resurser som krävs för att anpassa sig till de nya undervisningsmetoderna. Hon hänvisar till det som kallas MOOC:s, Massive Online Open Courses. De gör det möjligt för studenter över hela världen att följa kurser vid de mest kända lärosätena. När elituniversitetens undervisning blir tillgänglig för alla kommer det att sätta press på alla att rekrytera de bästa lärarna och forskarna. Det i sin tur kommer framför allt att påverka dem som inte lyckas locka till sig de bästa lärarna, forskarna eller studenterna. Och den som inte är med i toppracet, kommer förlora dubbelt, tror Helga Nowotny.
– Lärosäten som helt väljer att fokusera på att tillgodose regionala och lokala behov kommer att hamna i bakvattnet och denna typ av högskolor kommer att bli färre i framtiden.

Det är inte bara undervisningen som påverkats av digitalisering och globalisering. Det gör också själva fundamentet för vetenskapen, nämligen den kollegiala granskning som går under beteckningen peer review. Nowotny konstaterar att systemet i dag är utsatt för en enorm press.
– Det håller på att brista i takt med att kraven på granskning hela tiden ökar, samtidigt som den tid som granskare kan ägna åt att läsa och fördjupa sin granskning minskar. Förklaringen är universitetens allt tyngre krav på att producera internationellt gångbar forskning. Forskare känner sig pressade att öka sina publiceringar och i synnerhet i så kallade high impact journals, det vill säga internationella, ofta angloamerikanska högt rankade tidskrifter, som ger flest poäng i de olika meriteringssystemen. Men det var aldrig avsikten. Tidskrifterna utvecklades inte för att fungera som mått på den individuella kreativiteten eller originaliteten, utan för att forskare skulle kunna följa med i den vetenskapliga utvecklingen och diskussionen och för att man skulle kunna få en överblick över ett forskningsfält.

Otaliga lösningar har diskuterats för att lindra bördan för granskarna, påpekar Nowotny. Det handlar om alltifrån att förändra systemet och i stället för att granska texter använda mer bibliometri för en fördjupad och mer öppen granskningskultur, så kallad öppen peer review. Det senare innebär att granskningen sker inför öppen ridå, så att både författare, granskare och läsare kan ta del av alla omdömen. Det finns redan en del försök med webbplatser där forskare har möjlighet att direkt lägga upp texter som den som vill sedan kan kommentera.
Öppna granskningar är ett alternativ när det gäller publiceringar, och Helga Nowotny tror att open access-rörelsen har en del svar, även om det inte finns någon enkel lösning på problemen. Men också forskningsprojekt ska bedömas. Ett alternativ är att helt gå över till att bara bedöma forskarnas meriter, det vill säga vad de redan åstadkommit, det som kallas track record. Ännu har det dock inte presenterats något som helt löser dagens utmaningar, i synnerhet inte om man som Nowotny anser att vetenskap bör utvärderas och granskas och att granskningen bör hålla viss kvalitet. Att bara titta på meriter riskerar dessutom att resurserna bara ges till redan etablerade forskare, vilket i sig kan vara problematiskt.
– På sikt måste något ge vika och det tycks som om vi trots allt kommer att tvingas att använda mer bibliometri, säger hon.
Detta är ett problem som kommer att följa universitetsvärlden framöver, vilket inte minst märks i de många och långa diskussioner som peer review-systemet ger upphov till. Antalet granskningar och trängseln i de högst rankade tidskrifterna kommer inte att minska när allt fler länder och fler forskare vill vara med vid den internationella forskningsfronten. Den norska forskaren Liv Langfeldt visar att forskare lägger upp till 25 procent av sin tid på att granska andras forskning. Det är en inte oansenlig del av forskarnas tid och frågan är om det är rimligt.
Det finns de som tror att det i framtiden går att göra denna typ av granskning enklare genom olika former av big data, metrics och robotiserade granskningar, men ännu är mycket av det bara fantasier. Den bibliometri som används anses därtill ofta problematisk, inte minst för forskare inom humaniora och samhällsvetenskap, som fortfarande skriver fler monografier och i högre utsträckning på det egna modersmålet, vilket ofta gör att de faller utanför gängse mätningar. Bibliometrin anses därtill främja likriktning eftersom det är lättare att bli citerad, och därmed belönad, inom redan populära områden. Det understryker också Helga Nowotny.
Så vad ska en ung forskare göra? Rikta in sig på det mest populära och se till att publicera sig så fort det går i de högst rankade tidskrifterna? Nej, det tror inte Helga Nowotny är en lösning vare sig för den enskilda unga forskaren eller för vetenskapen. Hon tror dessutom att pressen att -publicera kan ha mycket negativa effekter; om forskare inte längre får tid att fördjupa sig eller bara vågar satsa på forskning som ger direkta eller snabba resultat, kommer vetenskapen att ta skada. Det finns, konstaterar hon, till och med exempel inom framför allt biomedicin, där pressen på att publicera sig lett till en ökning av dålig vetenskap, irrelevanta fakta och till och med fusk. Dessutom påverkar ju överproduktionen arbetet för alla granskare, vilka som nämnts redan är hårt ansatta.
– Det är viktigt att det är nyfikenheten som styr unga forskares frågor. Forskare måste tro på det de gör! Den som inte tror på sitt forskningsproblem ska inte forska! Och det ska förstås inte ses som ett misslyckande, eftersom det också utanför universiteten finns ett behov av de här välutbildade människornas erfarenheter och kunskaper. Den som bara väljer frågor och områden utifrån vad som ser bra ut riskerar att trampa fel.
Helga Nowotny varnar för att snegla alltför mycket på det som kallas impact, genomslag, eller att låta sig svepas med av kravet på publiceringar och meriter.
– Det kan vara bättre att vänta än att publicera för snabbt, slår hon fast.

I försvaret för nyfikenheten finns också en koppling till hennes senaste bok The Cunning of Uncertainty, som blev utsedd till en av 2015 års bästa böcker av Financial Times. Helga Nowotny skriver att det är viljan att förstå och önskan att blottlägga det dunkla som driver forskare att fråga mer och ge sig in i det okända. Samtidigt finns det i jakten på kunskap en inneboende osäkerhet, eftersom det är det okända som forskaren är på jakt efter. Men detta innebär också att jakten på kunskap är förenad med osäkerhet, vilket forskarna själva är väl medvetna om. I mötet med beslutsfattare och journalister kan detta dock innebära problem.
– Forskare dras till osäkerheten, men samhället i övrigt lider av osäkerhet. Osäkra svar och osäkerhet leder inte sällan till oro och till och med ångest. Men vetenskapen ger nästan aldrig raka, enkla svar som ja och nej. När forskare försöker att svara korrekt, med alla de osäkerhetsfaktorer som finns inbyggda i forskningen, riskerar svaren att oroa snarare än att ge vägledning och trygghet. Men vi måste lära oss att leva med den osäkerheten och inte sträva efter enkla eller entydiga svar. Det är till och med avgörande för framtiden. Det är motsatsen till den rädslans politik som har blivit så genomträngande och i dag breder ut sig över hela världen!
Paradoxalt nog menar Nowotny alltså att det är dessa rädslans politiker och deras jakt på entydiga svar som ingjuter rädsla hos befolkningen och att den rädslan begränsar möjligheterna för samhällen att fritt och kreativt lösa dagens problem.
– Rädslan krymper människors fantasi och gör att de bara ser det negativa. Rädslan eliminerar framtiden, som ju alltid är osäker men samtidigt extremt, ja, radikalt öppen!
 

Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidskriften Respons 4/2016.

Text: Jenny Björkman, historiker och kommunikationsansvarig på Riksbankens Jubileumsfond.
Foto: Tidningen Respons.